Add to favourites
News Local and Global in your language
19th of October 2018

Resa



Simma med späckhuggare i norska fjordarna

Klockan är strax efter nio på förmiddagen när vi når hamnen på den lilla ön Skärvöy i det nordligaste Norge. Det är mörkt ute sånär på det varma skenet från gatlyktorna och doften av fisk är påtaglig i den kalla luften. Trålarna lämnade hamnen för flera timmar sedan och det lugna vattnet vaggar sakta de små fiskebåtarna som ligger här och väntar på att det ska ljusna ute.

Vi packar ur bilen och börjar klä på oss. Dubbla lager långkalsonger, täckbyxor, två par yllesockor, underställströja, en tjock långärmad tröja, vantar och mössa och till sist en dunjacka ovanpå allt. Alex behöver hjälpa mig att komma i torrdräkten. Jag har svårt att röra mig med alla lager kläder, men jag fryser åtminstone inte, något jag kommer vara betjänt av senare under dagen.

 – Har du kissat? frågar Alex och jag tittar upp på honom med en frågande blick.

 – Du kommer inte kunna gå på toa nu på några timmar, säger han och ler.

Valsafari utanför Skärvöy i norra Norge

Vår skipper, en fåordig och kortväxt tysk man, möter upp oss på bryggan. Vi hälsar snabbt på varandra och kliver sedan i hans lilla motorbåt tillsammans med två kvinnor och en man. De är alla klädda precis som vi är och deras kroppsspråk skvallrar om att de är exakt lika förväntansfulla.

Det är ont om plats att sitta i den öppna aluminiumbåten. Jag och Alex tränger ihop oss på ett litet sittunderlag i fören och blickar ut mot havet som öppnar upp sig när vi lämnar hamnen och Skjervöy bakom oss. Vattnet är hårdare när vi kommer ut i fjorden och kylan biter i kinderna av fartvinden. Vi sitter tysta med ett fast tag om relingen och betraktar hur de mäktiga vitklädda bergen tornar upp sig runt den lilla båten. Kläderna känns plötsligt inte lika tjocka längre, men jag fryser inte. 

Himlen skiftar sakta färg från mörkblå till orange. Vi styr österut. Det slår mig plötsligt hur oändligt stort havet är, och jag undrar för en sekund hur vi ska lyckas hitta späckhuggarna här ute. Vi har alla fått höra samma sak innan vi klev i båten; att det inte är säkert att vi kommer att hitta späckhuggare att ha närkontakt med.

Efter en timme slår vi av något på farten och alla i båten börjar spana ut över vattnet. Systematiskt, och utan att säga ett ord till varandra, söker vi av varenda våg vi ser. Vår skipper stänger till sist av motorn helt och sakta guppar vi på ytan till ett kluckande ljud.

– Valblås! tjuter plötsligt en av kvinnorna och pekar med hela armen norrut mot något som ser ut som en lodrät stråle med ånga som skjuter en meter upp i luften. 

Allas blickar riktas ditåt. 

LÄS MER: Plötsligt dyker ovanliga jätten upp – och bjuder på en show 

Späckhuggare i de norska fjordarna.

Foto: ALEX DAWSON

Späckhuggare och knölvalar följer sillstim till fjordarna på senhösten

– Ett till! säger vi i mun på varandra samtidigt som vi snabbt ställer oss upp. Båten svajar till när all tyngd förflyttas till den ena sidan av båten. Vi sätter kurs och glider sakta bort mot de två valblåsen, men när vi närmar oss platsen där valarna precis varit så har de redan hunnit färdats flera hundra meter längre bort. Vi följer deras svarta ryggfenor med blicken när de snabbt försvinner bort från oss för att slutligen dyka ner i det stora havet igen.

En lätt besvikelse sköljer över mig. Det första mötet gick så snabbt. Klockan är bara halv elva på förmiddagen och även om dagen precis har börjat så är den snart slut. Om bara några timmar kommer solen vara på väg ner och strax därefter kommer fjordarna att ligga becksvarta igen. 

Valsäsongen här uppe sträcker sig från oktober till början på januari. ”Polar night”, som inträffar mitt i säsongen och som innebär att solen inte längre går upp över horisonten, gör att det blir svårare att hitta valarna då bristen på dagsljus gör dagarna mycket korta. 

Stora sillstim rör sig ofta in i fjordarna på senhösten för att äta, vilket lockar späckhuggare och knölvalar att följa efter in i fjordarna för att äta sig mätta på sill och andra fiskar. Späckhuggare rör sig vanligtvis i flockar om upp till 30 djur, men då djuren förflyttar sig ser man dem oftast utspridda i mindre grupper om 5–10 stycken.

 – Jag låter ingen hoppa i vattnet hursomhelst, säger vår skipper till oss och spänner allvarligt blicken i oss.

– Djuren kommer alltid i första hand. Andra skippers säger åt sina turister att hoppa i så fort de får syn på en flock späckhuggare. De struntar i att de skrämmer djuren.

Han förklarar vidare varför det är viktigt att försiktigt glida ner i vattnet och att stanna på ytan. För att inte störa späckhuggarna ska man simma tyst i grupp och låta bli att plaska med fenorna. Det är inte bra att söka kontakt med djuren när de vilar. Gör man det ändrar djuren nästan alltid kurs eller dyker. 

Vi får syn på något som jag först tror är mindre knölvalar. Fem stycken ryggfenor som nästan obemärkt dykt upp en bit från båten.

– Orcas, säger vår skipper och pekar. Alla på båten tjuter till av glädje. De stora djuren turas om att dyka för att sedan stiga upp till ytan och visa upp sig för oss. Vi närmar oss dem sakta med båten och stänger av motorn i hopp om att de ska bli nyfikna på oss. Denna grupp är skygga och visar att de inte vill ha kontakt genom att dyka ner under ytan igen och sedan försvinna längre bort.  

Resa hit: Flyg till Tromsö, Bardufoss eller Alta går via Oslo med SAS och Norwegian.

Restid: Från Arlanda, Landvetter och Kastrup till Nordnorge tar resan cirka 4 timmar via Oslo. 

Valskådning: Från valsafaribåt. 3–5 timmars tur kostar cirka 1 200 NOK och uppåt. 

Bästa tiden: Det varierar från år till år när sillen går in i fjordarna och späckhuggarna och knölvalarna följer efter. Normalt är november–januari bäst.

Mer info: visittromso.no/en/guidelines-whalewatching

LÄS MER: Lista: Här är bästa platserna för att se vilda djur i frihet 

Dyker ner till valarna i den norska fjorden 

En stund senare har vi bättre tur. Dykande fåglar, vilket bara kan betyda en sak. Här finns det fisk. En grupp om säkert fem till sju späckhuggare har omringat ett sillstim och samarbetar nu för att sillen inte ska kunna fly. Vi är inte ensamma här. Fler turistbåtar har hittat hit och alla vill se de mäktiga djuren jaga. Sillen hoppar oroligt över ytan och späckhuggarna samarbetar skickligt strax under ytan för att alla ska få äta fisk. 

– För er som vill gå i så är det läge att förbereda er nu, uppmanar skippern, och vi blir alla plötsligt väldigt ivriga. Vi knuffar runt varandra på den lilla båten när vi i ett virrvarr försöker få på oss fenor, mask, snorkel och torrhandskar.

Jag kommer i sist av alla. Vattnet är ynka sex grader, men kylan är det sista jag tänker på när jag försiktigt rullar ner i vattnet. Jag flyter som en kork tack vare torrdräkten. Alex har redan hunnit ut en bit och jag tar ett djupt andetag innan jag doppar ner ansiktet under vattenytan. Vattnet känns friskt och smakar salt och det tar någon sekund för ögonen att ställa om sig till mörkret. Jag har svårt att avgöra hur många meters sikt jag har under ytan men i periferin ser jag hur alla andra från båten ligger några meter bort. 

Alla tittar på en och samma sak rakt under oss. Jag följer deras blickar. I mörkret syns två stora vita fenor. Knölval. Två knölvalar simmar bara några meter under oss. Ett väldigt ljust tjutande läte bryter tystnaden under ytan och en kort stund senare ännu ett. Valarna kommunicerar med varandra samtidigt som de obekymrat simmar där under oss. Jag känner ett skratt bubbla upp inom mig. Tanken är svindlande. Jag har aldrig mött ett så stort djur i hela mitt liv, och det är svårt att ta in att jag ligger här i en 200 meter djup fjord högst upp i Norge och blickar ner på fyra kritvita fenor som fridfullt försvinner bort i dunklet.

– Såg du!? hör jag Alex fråga mig när jag lyfter huvudet över ytan. 

 – Ja, flämtar jag, samtidigt som han visar med handen att jag ska se mig om. Jag vänder mig och ser hur en grupp späckhuggare rör sig på vattenytan. Jag slås av hur mycket större de ser ut i vattnet än från båten. 

Jag tittar under vattenytan igen. Framför mig i vattnet svävar fullt med fiskfjäll, och en bit bort simmar tre stycken stora späckhuggare. Medan jag ligger där helt stilla och iakttar dem får jag en känsla av att de även iakttar mig. Det hela går snabbt. Späckhuggarna är på väg mot mig men stannar upp några meter framför mig för att vika av åt höger och sedan försvinna ur mitt synfält.

Wow.

LÄS MER: Världens 8 vackraste vandringar 

Hoppar av båten för att se valarna på nära håll.

Foto: ALEX DAWSON

Åker paddle board vid späckhuggare

Vår skipper vinkar att det är dags att gå upp och kör långsamt fram till oss. En efter en häver vi oss upp på den lilla badbryggan och vidare upp i båten. Jag blir sittandes med Alex på badbryggan med fenorna kvar i vattnet. Vi säger inte så mycket till varandra utan försöker ta in vad vi precis upplevt, men konstaterar att vi har haft turen med oss. Att vi fått se både knölval och späckhuggare på nära håll. 

Klockan är 13:45 och den rosa himlen börjar redan skymma. Om bara en timme kommer fjorden att ligga mörk och vi drar av oss våra fenor och gör oss redo att åka tillbaka mot hamnen. Från en större båt ser vi hur en kvinna i våtdräkt hoppar i vattnet med en paddle board. Ståendes och med hjälp av en stor paddel paddlar hon ut en bit. Vi stannar till och tittar på henne. Efter en stund får hon sällskap av en stor späckhuggare som nyfiket betraktar henne på avstånd för att sedan komma närmare.

Kari Shibevaag, som är kvinnan som vi alla står och tittar på, hade sitt första möte med en späckhuggare för tre år sedan. Hon beskriver upplevelsen som läskig då hon helt ensam låg i vattnet tillsammans med en flock om 15 stycken späckhuggare. I dag känner hon sig tryggare tillsammans med djuren och säger att hon respekterar dem och aldrig skulle hoppa i för nära dem. 

– Folk brukar fråga ifall jag någonsin rör vid dem vilket jag absolut inte gör. Jag rör dem inte eftersom jag inte vill att de ska röra mig. Späckhuggarna bestämmer över havet och jag tänker att jag bara är där på besök och observerar. 

Med sin paddle board känner hon sig mer flexibel och kan komma närmare djuren än vad hon skulle kunnat göra med båt. 

– För två dagar sedan simmade jag med dem. När de försvann så hoppade jag upp på paddle boarden igen och kände plötsligt då hur någonting var bredvid mig. Jag tittade åt sidan och såg rakt in i ett stort svart öga. Späckhuggaren bara låg där och iakttog mig. Först blev jag lite överraskad men den såg så söt ut så jag vinkade och sa hej.

Många personer som mött Kari har varnat henne och sagt att hon måste vara försiktig. Att späckhuggare skulle vara farliga har hon hört många gånger. 

– Jag tycker det är farligare att gå runt i en stor stad eller att vara på konsert. Människor är läskigare ute i världen än att ha späckhuggare och valar runtomkring mig. När personer säger så till mig så tänker jag att de bara är avundsjuka.

Kanske har Kari rätt. Kanske är det vi människor som är farliga och inte späckhuggarna. Om vi inte stör dem så stör de inte oss och om vi respekterar dem så kanske de kommer tillbaka även nästa år. Det kommer i alla fall jag att göra.

LÄS MER: Oslo: Guide med bästa tipsen 

Av Malin Kullberg

Read More




Leave A Comment

More News

Expressen: Res

FREEDOMtravel Reseblogg

Disclaimer and Notice:WorldProNews.com is not the owner of these news or any information published on this site.